Att göra utan att tänka

Det var vad jag fick göra idag. Fast jag var nära att ge upp. Nä, det var jag nog inte egentligen, det är jag alldeles för tävlingsinriktad för. Men det vore att ljuga om jag skulle skriva att det var ett skönt pass jag var ute på imorse. 3km uppjogg, 6km snabbdistans och 2-3km nedjogg stod på schemat och 2km uppjogg, 6km snabbdistans och 2,5km nedjogg blev det. Fast nedjogg och nedjogg. Pulsen var ju minst lika hög som innan trots att jag knappt tog mig framåt. Hej uttorkning. Det var som att springa med en varm fuktig filt framför ansiktet. Från början till slut. Det var nästan svårt att andas. Och i kroppen fanns inte mycket till kraft. Sådana här dagar har den åkt någon annanstans. Det kvittar hur bra jag äter, dricker och vilar. Det går inte. Ibland undrar jag varför jag inte kan vara lite mindre målmedveten och bara springa lite lugnt och fint. Eller inte alls dagar som denna. Men vad är det de säger; det som inte dödar det härdar. Fortsätter den här värmen kommer jag vara odödlig snart.

Nåväl. Lyckades kriga till mig ett snitt strax över 4:45 min/km på själva snabbdistansen. Inte jättebra ens för att vara jag (men inte superdåligt heller), men jag hade ett mycket bättre flyt, bättre rytm, idag jämfört med förra snabbdistanspasset (där det också var varmt, men inte i närheten av dagens luftfuktighet). Det är bra. Jag är nöjd. Jag är bra.