Jag är kär!

I mina nya räserskor. Jag kanske inte flög fram under morgonens intervallpyramid (Herregud det var ju hundra år sedan jag senast sprang intervaller, så det kan man inte begära.) men det kändes studsigt och lätt. Jag gillar att de trots sina 160g känns i princip lika dämpade som mina DS trainer (som jag sprungit i princip alla pass i de senaste månaderna). Det känns bra eftersom jag (i löparsammanhang) inte direkt räknas som "lätt". Najs. Och det går inte att komma ifrån det faktum att de är rosa. Det drar upp betyget ännu mer :)

Jag har insett att jag just nu inte kan få till några kvalitativa pass på kvällarna efter jobbet. Det går bara inte. Jag är tröttare än tröttast, har cementklumpar till ben och fötter som ömmar. Därför får jag väl helt enkelt gå upp sjukt tidigt och springa innan jobbet istället. Eftersom frukost är ett måste innan hårdare pass innebär det att jag får gå upp vid fem. Nollfemnollnoll. Så det gjorde jag idag. Gick upp, fixade frukost, åt den framför datorn som vanligt och kröp sedan ner i sängen och sov en timme till. Strax innan sju var jag redo och klar. Benen studsade iväg och uppjoggen gick rätt lätt. Körde sedan en pyramid (med en bonus på slutet) bestående av 200m, 400m, 600m, 400m, 200m och 400m. Det må låta lite, men det var som sagt hundra år sedan jag sprang intervaller och min kropp är heller inte riktigt som den brukar. Jag tyckte det var lagom. Första tvåhundringen gick skämmigt långsamt. Fyrahundringen gick något snabbare, men långt ifrån i de farter jag sprang fyrahundringar i veckorna före maran. Lyckades öka upp farten något för varje intervall och avslutade sista fyrahundringen i 4-fart. Godkänt men knappast något personligt rekord. Men det gör inget. Jag är glad över att jag fortfarande kan. Och jag är barnsligt glad över mina rosa räserskor.