Duathlon

Det slog mig precis att jag tränat duathlon idag. Först 45min cykelinstruerande på andra gymjobbet. Där har jag inget fast pass utan hoppar bara in och vickar ibland. På senare tid har jag dock jobbat desto mer i receptionen/kassan. Det är bra, för eftersom det är en kommunal anläggning får man normalt betalt för sitt jobb. Kanske inte bra i jämförelse med många andra jobb, men för mig är det rena drömlönen. Speciellt eftersom man som timmanställd får semesterersättning utöver timmlönen. Och så får man ju ob-tillägg. (Kanske låter som en självklarhet, men i gym/hälso/träningsbranschen som saknar kollektivavtal förekommer detta sällan.)

Men duathlon var det ja. Efter att vi bestigit två berg, totalt okomplicerat och pulssnackbefriat (Jag tror många tycker att det är skönt när jag inte pratar om så komplicerade saker som pulszoner, mjölksyratrösklar och annat vetenskapligt. Själv saknar jag det massor de få gånger jag inte kör pulsbaserade pass.) och med fokus på att hitta sitt eget flow och föreställa sig miljön vi befann oss i, bytte jag skor och byxor, samt satte på mig keps och jacka och annat nödvändigt och gav mig ut i regnet. Drygt 7km senare var jag hemma. Blöt på varenda centimeter av kroppen men lite gladare än innan. Löpning är verkligen terapi.

Snart måste jag sova. Jag börjar jobba klockan 6 imorn. Det betyder att jag måste gå upp strax efter halv 5. Inte riktigt lika kul.

En riktig prinsesshelg

Jag äter pannkakor och tänker att det trots allt blev en rätt bra helg. Inte för att jag förväntat mig att den skulle bli dålig på något sätt, men den blev bara lite bättre än väntat helt enkelt.

Cykelvicket igår gick superbra och jag tror att jag gjorde en av mina bättre (bästa?) insatser på den där cykeln där framme. Det mesta stämde och trots att salen bara var halvfull fanns en känsla av flow närvarande. Härliga känsla! Flera som berömde vilket som alltid gör mig sådär barnsligt glad. Och när sedan supersus, som inte cyklat för mig på ganska många månader, berättade hur bra hon tycker jag har blivit och hur mycket jag har utvecklats blev jag varm i hjärtat. Att ständigt utvecklas och bli bra, bättre, bäst (mitt bästa) är ju lite av mitt måtto och min strävan inom det mesta av det jag gör. När någon sedan lägger märke till att jag faktiskt utvecklas i rätt riktning blir jag väldigt, väldigt glad.

Precis som både de två gånger tidigare jag har kört just det här passet (intervalltrappan) körde jag fullständigt slut på mig själv och efter en ordentlig genomstretching av framförallt rygg, rumpa och höftböjare (orkade inte med någon bålstyrka) smakade det fruktansvärt bra med lunch. Helst skulle jag velat vila en stund efter maten, men eftersom finnkampen väntade blev det inget av det. I flera timmar satt vi och frös (vi trodde det var sommar, men det är det tydligen inte längre) och imponerades av alla duktiga friidrottare. Efter lite grekisk mat och ett värmande glas rödvin på en restaurang i Linnéstan följt av en liten promenad somnade jag som en prinsessa i min stoora prinsessäng.

Som en prinsessa kände jag mig dock inte i morse när jag tvingades släpa mig upp för att jobba. Inte heller på jobbet eftersom det var stressigt i princip hela tiden. Som blöning för mitt slit bröt jag ännu en gång mot mitt löfte om endast lugn träning resten av veckan och begav mig iväg för en tur på skatåsmilen, förr även kallad mördarmilen. Idag var det nästan så att jag tog tillbaks det där senare namnet på den. Jag vet inte om det är på grund av den höga luftfuktigheten eller om min astma helt enkelt blivit värre, men det har varit väldigt tungandat väldigt ofta nu på senare tid och idag var det värre än värst. Jag kunde inte ta djupa andetag och det var jobbigt, jobbgt. Men trots det och trots att jag inte sprang på särskilt snabbt alls, utan snarare försökte ta det lugnt, blev tiden mycket bättre än jag väntat mig. Absolut ingen rekordtid, men inte jättelångt ifrån heller. Tillsammans med dit- och hemjogg blev det 15,1 km och ett helt ok pass. Nu med nästan alla pannkakor med hallon, blåbär och jordgubb/lime kesella i magen mår jag som en prinsessa igen och det är bara den lilla lådan som fattas.

Idrottslördag

Igår tränades det Body Balance och lite enbensstyrka på Sportlife Exclusive. Det var en bra start på helgen. Jag var ju "ledig" igår men dagen gick undan och var snabbt slut efter lite garderobsstäd, dammsugning och storhandling. Men som sagt, underbar balance som fick mig att stressa ner. Därefter lite vindrickande långt ute på Hisingen, i en stadsdel jag knappt satt min fot innan. Spelandes ett roligt spel och med ett glas vin i handen (ok, 2) gick kvällen snabbt och jag var inte hemma förän efter ett trots att jag tänkte mig en tidig kväll.

Idag ska jag nämligen frångå min plan med endast lugn träning resten av veckan och vicka på en cykel 60. Ska dock bli jättekul! Jag är verkligen jättesugen på att börja instruera mer regelbundet nu efter lite inställda pass och förhinder den senaste tiden. Jag kommer köra ett av mina senast gjorda pass, en intervalltrappa där intensiteten ökas stegvis i intervaller. Första intervallen är alltså lättast (75%) och längst (6min) och sista jobbigast (100%) men kortast (1min). (Däremellan 5min på 80%, 4min på 85%, 3min på 90%, 2min på 95%) Ungefär 2min aktiv vila mellan varje intervall (något längre mellan de översta trappstegen). Därefter en låång stegvis nedvarvning där det blir en rejäl utmaning att orka ligga strax under mjölksyratröskeln i 4min efter maxningen. Slutligen ytterligare 4min men på den behagliga 75%-nivån, följt av 4min för att hitta tillbaks till utgångsläget och den lätt ansträngande känslan. Ett pass som känns som en walk in the park i början men som blir rejält tufft på slutet. Kul och utmanande!

Suddigt.. som deltagare kan man dock vara i sin egen värld :)

Efter cyklingen ska jag försöka klämma in lite bålstyrka och sen blir det finnkamp! Hoppas ni får en lika bra lördag!

Snart ledigt och katastrofalt cykelpass

Idag jobbar jag mellan 7 och 22. Med en liten paus mellan 13 och 16. Inte helt optimalt för hjärnan känner jag nu..

Herregud vad jag är glad över två lediga dagar i rad! Imorn och på lördag är jag helt helt ledig Eller ja.. massa måsten och sånt som vanligt, men jag funderar på att nästan helt ignorera dem och bara vara. Bara göra vad jag känner för och ta tag i livet på måndag (eller varför inte söndag, då ska jag ju ändå jobba igen) igen.

Jag har jobb som ska letas upp och sökas, jag har army training- och cykelpass som ska bli färdiga, jag har en uppsats som det ska skrivas lite på och jag har en träningsplan som ska följas. Men det blir på måndag det (eller kanske söndag?). I två dagar ska jag, förutom att storhandla (kylskåpet är tommare än på många år) bara ägna mig åt mig själv ochg göra sånt jag mår bra av. Tyvärr "får" jag ju inte träna riktigt så som jag hade önskat, men det ska nog gå bra ändå hoppas jag.

Appropå träning så var jag och en vän på ett cykelpass på en träningsanläggning som hade öppet hus igår. Det kan ha varit det sämsta cykelpass jag någonsin varit på. Det enda som man kan sätta upp på pluskontot var en eller två (musikmässigt) bra låtar. I övrigt var det total katastrof. Eller vad sägs om 40 sekunder uppvärmning följt av supersnabb cykling till jättehård musik. "Nu kommer vi köra jättesnabbt ett tag. Sen blir det tungt ett tag och på slutet kommer vi köra ännu snabbare" Går det funderade jag över när den så kallade uppvärmningen dragit igång. Massa "runnings", "jumps" och "jumps on the hill" gjorde ju inte saken bättre direkt. Och att han hade kass teknik och inte sa många ord på vägen hjälper ju inte heller till. När han dessutom går av cykel och ställer sig framför var och en av oss, i tur och ordning, och viftar med sin handduk var övervägde jag att lämna salen. Nu är det inte riktigt min grej så jag satt kvar. Efter tokcykling (jag satt hela tiden, men egentligen skulle man stå i tre intervaller) på den sista låten var det äntligen över. Då fick vi typ 10 sekunder på oss att varva ner, sen skulle vi börja stretcha. Det kunde han inte heller. Undrar på vilket århundrade han fick sin utbildning egentligen? Tur för träningsanläggningen (och kanske hela kedjan) att jag inte avslöjar deras namn. Och tur för dem att detta inte var en ordinarie instruktör utan någon som bara hoppade in.

Och just det; en rolig grej var att han i början av passet sa att vi skulle "lämna klagolappar i lådan om det var katastrof" Det borde jag nog gjort..

Det är visst inte meningen..

..att jag ska bli ultralöpare just nu. Först gick det såhär med det första försöket och nu går även den andra chansen åt skogen. På fredag springs det 6h lopp för barnens skull i slottsskogen och jag hade planerat att vara med. Men nu har jag insett att det inte kommer att funka. Det finns många olika anledningar, men den främsta är att kroppen inte känns riktigt hundra. Dels har jag små förkylningssymtom och dels lite ont i ena höften. Det fungerar att träna på lite lugnt, men är kanske lite onödigt att utsätta kroppen för en såpass stor ansträngining som 6h löpning faktiskt är. Att hålla mig frisk och skadefri och därmed kunna träna på enligt plan fram till lidingö känns faktiskt viktigare.

Förutom de fysiska hindren finns lite andra småanledningar och tillsammans betyder de att det helt enkelt inte är någon bra tidpunkt att bli ultralöpare just. nu. Men det kommer fler chanser, både i form av tidslopp och egna utflykter. För jag vill verkligen testa på att springa mer än ett marathon. Jag vill känna hur det känns, både fysiskt och mentalt. Jag har absolut inga ambitioner om att bli lika cool som Mia och springa över 16 mil, men att klara av åtminstone 5-6 mil skulle kännas bra.

Istället för att springa jättelångt kommer jag spendera resten av veckans träningstimmar på yoga/body balance, stretch kanske ett eller anant kort lättdistanspass och lite lätta löpfunktionella styrkeövingar. Om förkylningssymtomen stannar vid symtom och inte blir nåt mer såklart.

Det sjuka med allt det här är att jag känner mig dålig som inte fullföljer mina planer. Även fast jag alltid utgår från mig själv, har mina prestationer i fokus och väljer att göra det jag vill kan jag inte låta bli att känna mig lite misslyckad. Jag vet att det är helt sjukt att känna så. Att lägga så stort del av sin tid på träning som jag gör är det inte många "normla" människor som gör och när jag berättar att jag springer lopp och till och med har sprungit ett marathon blir folk superimponerade. Men när man "lever" i träningsbloggvärden känns inte detta som några stora grejer. Jag får ibland känslan av att det är en slags outtalad tävling om vem som kan göra de galnaste/coolaste/värsta sakerna. Och hur mycket jag än intalar mig att jag inte bryr mig om detta och vet att jag är bra som jag är och gör det jag själv vill så kan jag inte låta bli att påverkas. Och det skrämmer mig.

Jag är bra, jag är stark och kan. Jag har mina egna mål, min egen plan för hur jag tar mig dit och mitt eget upplägg för hur jag presterar optimalt. Och det är fullständigt tillräckligt!

Och ultralöpare kommer jag bli förr eller senare ändå. För att jag vill det, inte för att många andra är det (även om dessa andra självklart har inspirerat mig att vilja!).

(Var bara tvungen att övertyga mig själv lite extra att om att jag inte alls är sämre än någon annan bara för att mina planer går i stöpet.)

Armyabstinens och backträning med näradödenupplevelser

Nu har det gått mer än två månader sedan senaste army training-passet och abstinensen blir bara större och större för varje dag. Svagare och svagare blir jag också, det går ju sådär för mig att få till mina styrkepass.. Både coren och benstyrkan (och yogan) har blivit eftersatta under sommaren. Tid, passande pass och kanske lite lathet har bidragit till detta förfall och jag kommer få lida för det när det äntligen är dags för höstens första armypass. Så det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot den 8:e september. Det är så det ska ske, det är då jag ska få veta att jag lever. Om jag överlever.

Något som också hamnat lite i skymundan bland mysjogging och snabbhetsträning är backintervaller. Så idag tog jag tag i detta och i sällskap av Martin styrde jag mot den där äckligt långa backen som känns evighetslång trots att den bara är 300m. 6 gånger upp och ner plus upp och nedjogg. Nästa vecka blir det totalt 8 och veckan därefter 10. Det är ju snart dags för Lidingöloppet och nu ligger fokus på backar och terränglöpning. Alla långpass kommer att förläggas i skatås och backträning tänker jag få in en gång i veckan. Åtminstone nästan alla veckor.

I jämförelse med idag var lördagens uppladdning hur bra som helst..

Idag gick jag upp halv sex. Åt frukost vid sex, promenerade 20min till jobbet hos de söta tanterna och gubbarna, där jag inte kunde sätta mig ner förän kvart i elva. Då åt jag frukost nummer två. Halv tre åt jag en alldeles för energi och näringsfattig lunch på stan och klockan fem sprang vi. Inte mycket till laddning det där. På slutet av nedjoggen var mitt blodsocker så lågt att jag var alldeles snurrig. Jag var seröst rädd för att jag skulle svimma där mitt på vägen och det kändes som om benen inte riktigt lydde mig och som om jag skulle behöva en sockerinjektion. Som tur var överlevde jag hela vägen hem och panikdrack ett stort glas superstark oboy. Jag valde mellan det och gainer men kom, min mentala koma till trots, fram till att det borde vara det (i mitt alldeles för tomma kylskåp/skafferi) som snabbast skulle nå ut i blodådrorna. Några minuter senare kände jag mig lite mer normal och värmde en låda mat (tack gode gud att det fanns en sådan och jag inte skulle vara tvungen att ställa mig och laga mat i det där tillståndet). Nu en timme senare är jag redan hungrig igen. Vadå energiunderskott..

Midnattsloppet 2009

Dagen började som sagt på sämsta sätt genom att jag vaknade med en hemsk känsla i kroppen. En känsla som dock inte hade ett endaste dugg med löpning eller tävling att göra utan med en annan del av livet. Gjorde mitt bästa för att försöka mota undan känslan och fokuserade på dagens första uppgift, flytthjälp. Inte optimalt att utföra sådana aktiviteter samma dag som man ska springa lopp, men jag blev tillfrågad tidigare i veckan och kunde inte med att säga nej. Men jag paxade alla lätta saker. Så blev det också, men även fast jag tog hissen så ofta jag kunde blev det en hel del trappspringande. Det hela gick dock lätt och smidigt och var klart på typ 3 timmar och påverkade nog inte min kropp särskilt mycket. Vad som däremot kan ha påverkat mkig lite negativt var att ätandet under dagen inte blev helt optimalt. Men samtidigt tror jag inte att det har så himla stor betydelse ändå. Jag menar, det var ett kort lopp och jag hann ändå äta ikapp rätt bra sen.

Lite sömn, vila och egen yoga på eftermiddagen och sedan pastapestomiddag innan avfärd. Var i vanlig ordning på plats i god tid, men sen hann jag inte gå på toa innan start iallafall så jag fick springa lite kissnödig. Men det störde mig inte nämnvärt som tur var.

Tävlingsflätorna på plats. (Såhär korta var de förra året.)

Exakt klockan 22 gick starten och ett antal sekunder senare sprang jag över startlinjen med en seg känsla i benen. De tvära svängarna började på direkten och efter 2km var jag redan rejält irriterad på att de inte kunnat fixa en bättre bana. Jag förstår att det påverkar trafik och lokaltrafik en himla massa, men det är ju bara för två-tre små timmar! Varför inte göra en bana runt stan istället? Eller en kortare som springs två varv? Jaja, bara att gilla läget.

Stundtals kändes det ok och jag lyckades hitta något som åtminstone lite kunde liknas vid ett flyt. Men sen dök en tvär kurva upp med trängsel och rejäl fartsänkning som resultat. Flytet borta igen alltså. Mentalt jobbigt att ofta möta löpare som kommit så mycket längre än en själv, men samtidigt inspirerande att få se en skymt av eliten vilket jag fick göra vid ett tillfälle.

Laget (mins två) innan start!

Kilometrarna tickade dock på, om än i en alltför långsam takt och känslan i kroppen blev mer och mer plågsam. Försökte tänka att smärtan är tillfällig och att lungorna inte alls kommer sprängas. Att benen är starka och hjärtat likaså. När den branta backen i Linné kom halvdog jag och samlade på mig lite väl mycket mjölksyra. Tur att den är så kort och att det mest är nedför nu hann jag tänka innan en ny backe dök upp! Den fanns inte med förra året och när jag äntligen var uppe och påväg ner stack det i mina fingrar och kändes allt annat än topp. Men nu är det iallafall slut på svängandet tänkte jag och försökte hitta flyt igen. Men nej då, sån tur kan man ju inte ha. Ytterligare en ändring som medförde ett antal skarpa svängar till innan vi äntligen var ute på Vasagatan. Hörde någon ropa Andréa genom min musik och fick syn på en kollega (Var visst två, men jag såg bara en :) ) och fick lite energi. Vasagatan sluttar svag nedför och jag försökte öka lite. Framme vid avenyn var det bara 1km kvar och jag tänkte påbörja min spurt. Men det ville tydligen inte kroppen för hela avenyn upp var en hemsk plåga och det kändes allt annat än kul. Lovade mig själv att aldrig mer springa millopp. En vänstersväng följt av raksträcka och ytterligare en vänstersväng senare var jag äntligen framme på målraken. Med en pepplåt i öronen försökte jag plocka fram några sista krafter och fick till en halvdan spurt in i mål. Tio minuter senare var jag revanschsugen och funderade på om det kan tänkas finnas något millopp i närheten snart :)

46:23 är absolut ingen dålig tid. För några år sedan hade jag aldrig trott att lilla (nja) jag skulle springa på en sådan tid. Men gränserna tänjs och jag vet att jag kan bättre än så. Helt ärligt har jag nog aldrig riktigt trott på något sub 45. Inte i år. Sub 46 har dock känts som ett realistiskt mål och jag trodde faktiskt jag skulle ha en chans igår. Innan start. När jag började springa och kände känslan i kroppen började jag tvivla starkt. Kanske påverkade det mig lite mentalt och hämmade mig fysiskt. Det kändes lite så. Jag fungerar så. Tänker jag en negativ tanke följs den väldigt, väldigt lätt utav flera och när man är mitt uppe i ett svinjobbigt lopp är det inte bra. Inte bra alls. I kombination med den fruktansvärt knixiga banan kanske det blev mitt fall...

Laget (minus en tjej) efter målgång

Men skam den som ger sig! Det blir fler millopp trots allt. Frågan är bara när?

Det gick föresten bra för alla i laget och de flesta var jättenöjda. Eller ja, alla var nöjda utom jag, precis som vanligt alltså :) Snabbast var Thomas (trea från vänster på nedersta bilden) med 39:16, tätt följt av Martin (längst till höger på nedersta bilden) med 39:29. Jag kom 3:a i mitt lag. 99:a totalt i damklassen. Najs att komma under 100!

Dagens visdom

Det som är bra med att vara missnöjd med ett resultat är att man blir ännu mer motiverad till att träna ännu bättre! (Nytt värmländskt ordspråk)

(Rapporten dröjer lite.. Inväntar blider på bästa laget!)

Nä.. men nytt pb iallafall..

Jäkla skitbana. Miljoner tvära svängar kors och tvärs och hit och dit. Att komma under 45min visste jag att jag inte skulle klara. Jag visst redan innan att det är ett enormt stort steg dit ifrån 47:30. Men sub 46 har jag kapacitet för, det är jag fullständigt övertygad om. Idag var dock inte dagen för detta tydligen. Kändes redan efter några hundra meter att det skulle bli väldigt svårt att nå dit. När jag sprang uppför avenyn kändes benen som spagetti och illamåendet satt i halsen. 46:23 blev den officiella tiden och jag putsade åtminstone mitt personbästa med en dryg minut. Det får jag ju iallafall vara lite nöjd med. Det kommer väl fler chanser. Fast det är ju verkligen självplågeri från början till slut.

En lite längre rapport (kanske med en och annan bild) kommer imorn.

Fokus

Tack för alla era kloka ord, de betyder massor!

Jag sätter livet på paus, löpning i fokus. Börjar med att vila en stund framför datorn och sedan ta hand om mina ben. Vänster baksida har fått för sig att trilskas lite. Fortsätter sedan att ladda mentalt och ge kroppen energi. Gör mitt allra bästa ikväll. Tänker på att Pain is temporary, quitting lasts forever!

Stort lycka till ni andra som ska springa!

Fel

Mitt tävlingsfokus är som bortblåst. Istället vaknade jag med en hemsk känsla i kroppen och har nu snärjt in mig i ett nystan av jobbiga tankar, känslor och funderingar. Livet är hårt. Hade det varit en vanlig dag hade jag velat ge mig ut och springa, springa springa ifrån paniken. Bara byta om och gå ut. Springa rakt ut i skogen och mota bort. Men jag vill trots allt prestera mitt bästa ikväll så det går inte. Istället hjälper jag en vän att fixa lite med en stundande flytt på förmiddagen. Tar kanske en promenad på eftermiddagen och försöker kanske yoga en stund. Försöker hitta rätt fokus. För jag ska fan springa snabbt. För jag är bra, jag är stark och jag kan!

Tävlingsnoja

Roade mig med att kolla in morgondagens bana och blev med ens lite mera nojig. Nog för att den ser ut ungefär som förra året, men jg minns inte att det var riktigt SÅ många tvära kurvor! Hur mycket tid och flyt tappar man inte då? Flyt framförallt, men antagligen även tid just därför.

(Bild lånad från midnattsloppet)

Jaja. Det är som det är och går som det går. Hoppas det är bättre väder än idag bara. Något regn vill jag inte veta av!

Oeffektiva torsdag

Idag har jag inte fått mycket gjort. Jag hade stora planer på att få en hel massa måsten och borden avklarade idag, men istället fann jag mig själv sittandes med datorn i knät läsandes bloggar och ett halvt öga på friidrotten på tv. Efter en stund skärpte jag dock till mig och fixade klart musiken till mitt nya cykelpass.

Fast den duktigheten var kortvarig för sen kom jag på att det kanske skulle vara en god idé att passa på att sola lite nu när det äntligen är lite sommar för en kort stund. Så jag gick ut och la mig på den lilla solplätt som fanns på min innergård. Det märks att solen står mycket lägre nu för den lilla plätten försvann snart och hela gården blev skuggig. Så jag fick snällt gå in igen. Eftersom jag höll på att tvätta orkade jag inte gå iväg någon annanstans så det fick bli så.

Men tro inte att jag satte igång med mina måsten och borden. Nej jag fastnade på facebookchatten och msn. (Och läste lite mer bloggar, jag har ju alltid tusen olästa inlägg när jag går in på bloggkoll. Dagens i-landsproblem. (Som i och för sig är roligt för det mesta, men lite stressande ibland.)) Och sen skulle jag ju äta lunch också. Och duscha. Och sen var det helt plötsligt hög tid att gå iväg till ena jobbet och lämna några nycklar. Vidare ner på stan för att hämta ut min startgruppströja (i år är visst inte startgrupperna förtryckta utan man fick en klisterlapp att sätta på. Hoppas den inte lossnar när jag kommer farande i mitt supersnabba tempo :P) och sedan till jobb nummer två för att börja jobba kl 16. Här är jag fast till 22. Eller kanske lite tidigare om jag räknar kassan snabbt. Det borde ju gå på mindre än en timme, så senast vid 21:30 räknar jag med att vara på väg hem. Jag kommer säkerligen vara extremt hungrig och gnällig då. Tänkte visst inte riktigt när jag packade ner maten och fick bara med mig en matlåda och inget mellanmål. Inte ens en liten frukt. Och är man en kortmänniska (och därmed kontantlös) kan man inte heller köpa något.

Jaja, inte alltid så lätt att leva som man lär..

Bloggvänner

Igår hade vi alltså en liten minibloggträningsträff. Jag, Sara, Emil, Susanna och Erika. Först tog vi en snabbfika och sedan blev det lite träning på Sportlife. Vi började med Emils eget cykel 60 pass som bestod av backar mest. Varierad sittande och stående klättring med en och annan raksträcka emellanåt. 3 utmaningslåtar av varierande längd och en rolig "tävling" på slutet. Salen delades in i två delar som sedan turades om att stå och sitta. När man tyckte att det andra laget hade stått tillräckligt ropade man sitt lagnamn och så bytte vi. Det lag som stod när låten var slut var först upp på berget och vann därmed. Tyvärr förlorade mitt lag. Lite konstig eftersom det var en låt som jag känner till mer än väl och vet exakt när den slutar. (Det roligaste var när jag, skadad som jag är, var nära att huka mig ner när handgranaterna kommer (2:02 in i den länkade låten) :D Jim har drillat mig väl.)

Efter cyklingen hade vi en halvtimme på oss att byta om och ladda med lite ny energi innan det var dags för en timme Body Balance. Äntligen! Andra gången jag kör den nuvarande koreografin, men tyvärr gick det nästan sämre än sist. Det var alldeles för trångt i salen och instruktören var otydlig så mycket av mitt fokus gick till att försöka hänga med och göra rörelses och vridningar åt rätt håll. Men det var ändå ett skönt pass och nu måste jag försöka få till pass bb elelr yoga varje vecka!

Efter träningen köpte vi med oss indisk hämtmat och åkte hem till Susanna. Åt, drack lite vin och pratade träning, instruktörer och spännande grejer. Och lite bloggar såklart. En trevlig eftermiddag och kväll!

Idag blir det lite intervallspring. Inget maxande utan mera några flytintervaller där fokus ligger på lätthet och styrka. Att samla på mig lite självförtroende inför lördag för att sedan kunna ta det lugnt imorn och kanske mysjogga lite kort på fredag.

Sen gymjobbande på kvällen. Och lite annat fix och trix.

Höststädning

Lite höststädning pågår på bloggen. Fast just hinner jag inte klart. Måste skynda mig iväg för att umgås och träna med andra bloggers. Ni får stå ut med ett halvfärdigt resultat tills ikväll.

Ha en bra tisdag!

Kommer definitivt dyka upp!

Snart tävlingsdags

Sommaren har, som vanligt, rusat förbi i alldeles för hög hastighet och jag känner mig verkligen inte färdigtränad och redo för midnattsloppet på lördag. Det har som vanligt blivit alldeles för lite snabbhetsträning och för mycket mysjoggande. (Och långpassen har jag också slarvat med. Har inte sprungit längre än 21-22km sen maran..) Eller redo och redo. Om inget oförutsett händer borde jag slå förra årets tid relativt "enkelt", men jag vill ju gärna komma ner mot den där drömtiden på sub 45min. Förra året sprang jag på 47:36 så under 47 borde jag klara av. Ner mot 46 är nog inte heller någon omöjlighet, men under 45 känns faktiskt nästan ouppnåeligt. Visserligen har jag sprungit ett par snabbdistanspass runt 4:30-tempo, men inte på fulla distansen utan som längst 6km. Sen litar jag inte riktigt på min fotpod och tar de där pacerna med en nypa salt. (Fast å andra sidan sprang jag Göteborgsvarvet i 5-fart utan att gå på max så det kanske kan gå ändå..)

Jaja, vi får se hur det går. Färdigtränad känner man sig väl aldrig och att oroa mig är jag ju expert på. Det enda jag kan göra är att göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har just på lördag!

Gårdagens tänkta snabbdistans blev ett tempopass istället. Jag var trött och kunde inte peppa mig tillräckligt mycket mentalt för att orka med 7km snabbdistans (plus upp och nedjogg). Istället blev det 2km uppvärmning runt 5:30-tempo. Därefter 2km runt 5-fart följt av 2km runt 4:45 min/km och 2km runt 4:3f min/km. Som avslutning hade jag tänkt springa 1km i 4:15 fart, vilket funkade jättebra ungefär halva sträckan. Sen kom en av de segaste backarna jag vet. Den är egentligen inte särskilt brant och inte så farligt lång, men den är alltid störnade seg. Den backen i kombination av en vägg av motvind tog ner genomsnittet till 4:31 min/km. Men, men. Jag är ganska nöjd med passet iallafall. Att spring i 5-fart känns numera inte alls särskilt jobbigt. 4:45-fart funkar också väldigt bra. Sen börjar det bli jobbigt, men det ska det ju vara ibland. Särskilt på tävling :)

Musiktips?

Jag måste få ihop några nya pass inför höstterminen, men har noll musikinspiration för tillfället. Först och främst är jag ute efter låtar som funkar att cykla till, men jag kommer även behöva passande armylåtar. Någon som har några bra tips?

(När det gäller cykellåtar är jag lite kräsen, är så mycket som ska stämma där, men jag tar tacksamt emot alla tips ändå!)

I övrig är det en intensiv helg som mest har bestått av jobb och fortfarande gör det. Ett glas vin med lite Arvika-folk har jag dock hunnit med. Uppdatering på skvallerfronten (Alla köper hus, gifter sig och skaffar barn. Bara jag (nästan) som går åt motsatt håll.) och allmänt trevligt! Och ett intervallpass i fredags, men inte så mycket mer än så. Förhoppningsvis får jag till ett snabbdistans- eller tempopass ikväll efter jobbet. Har haft en riktigt lugn träningsvecka nu och eftersom det är midnattslopp på lördag blir kommande vecka även den lugn. Som sig bör.

Ha en skön söndagkväll!

Saker jag funderar över när det är segt på jobbet

• Om jag ska klippa av mig håret och skaffa page igen?
• Varför jag inte sparade undan lite pengar så att jag kunde gå på wow?
• Om jag ska springa halvmaravarianten på Göteborg marathon?
• Plus lite andra större och mindre livsfunderingar

På plats i verkligheten

Imorse satte jag mig på tåget tillbaks till Göteborg och verkligheten. Mina 4 dagars ledighet är förbi och nu är det jobb mest varenda dag. Visserligen inte så ofta heldagar men väldigt få dagar ledigt. Jag är sådan som hellre jobbar långa dagar och är ledig fler, men när man är timvikarie (på tre olika jobb) får man ta det man får. Inte så många lediga dagar (speciellt inte helger) med andra ord.

Det har varit otroligt skönt att få vara lite ledig (även om jag trots allt har jobbat lite med mina egna projekt och inte har varit riktigt så ledig som jag hade önskat) och bara ta dagen som den kommer. Bli serverad mat och fika samt kunna sova och träna hur man vill.

Men nu är det som sagt bara att komma in i vardagen igen, försöka hitta ett mer permanent jobb och slippa oroa sig för om man ska få ihop tillräckligt med timmar och pengar för att klara sig. Efter 6 år av pluggande (och ett år med deltidsjobbande) är jag så sjukt trött på att alltid leva på gränsen och aldrig ha råd att göra något impulsivt! Ständigt ett planerande och trixande för att få allt att gå ihop (att bli singel och ensamboende var ju inte direkt bättre för ekonomin heller). Men snart är det min tur, det känner jag på mig!

PS. En rolig nyhet är att från och med 7:e oktober kommer vi ha löpträning på schemat! Måndagar kl 19 är det som gäller, så hör av dig om du vill vara med någon gång!

Sommarlöpning

För ett drygt halvår sedan upplevde jag dagens runda så här. Idag förlängde jag rundan med en fin bit längs vattnet och sedan förbi stallet (där jag för övrigt tillbringade en stor del av min barndom och ungdom). I övrigt var det exakt samma runda. Fast ändå så olika. Då vinter, minusgrader och ett frostigt landskap. Idag runt tjugo grader, växlande molnighet och ett somrigt landskap. Ett landskap som gick i grönt, blått och brunt. Gröna ängar och gröna träd, blått vatten och blå himmel, brungrå asfalt och grusväg. Bruna och vita söta små kalvar som nyfiket betraktade mig när jag sprang förbi dem alldeles intill. En prickig ponny och en brun häst. Så fint och jag ångrar så himla mycket att jag inte tagit med mig min armgrej från storstan så att jag kunnat ta med mobilen och fota. Om jag hade haft mer ledigt och mer tid hade jag sprungit, eller åtminstone cyklat, samma runda en gång till men med kamera med mig. Landet från sin finaste sida.

Totalt blev det 19,5 km. Jag trodde jag skulle komma upp i strax över 2 mil, jag sprang trots runt nästan hela stan. Men är det en pyttestad så är det. Lyssnade på sommarpratare under tiden. Först Mia och Klara som sa massor av fina och kloka saker men på ett humoristiskt sätt. Därefter Alex Schulman som berättade om hur livet kan förändras radikalt på bara ett år. Jag har alltid ogillat honom lite, men efter att ha fått lyssna på hans berättelse måste jag medge att jag gillar honom lite mer. Han blev liksom lite mer mänsklig och lite mindre "en sån där jobbig mediaperson som gör vad som helst för att få vara känd". (Men det kanske bara varit jag och mina fördomar.. )

Body attack

Nja.. inte riktigt något för mig. Lite för mycket aerobics och tjo och tjim för min smak. Men emellanåt var det rätt kul, men jag insåg att det är dags att införa yoga regelbundet igen och sluta slarva med stretchen för när vi skulle göra höga kickar rakt fram stramade detlite väl mycket i baksida lår. Illa!

Konditionsmässigt var det inte så överdrivet jobbigt, men jag tror visserligen att det kan bli betydligt jobbigare när man väl lär sig alla rörelser och steg utantill. Mitt i passet kom en styrkelåt där det kördes pushups. Ja! Det är ju min starka sida, dags att briljera lite tänkte jag. Det borde jag inte gjort. Jag glömde visst att jag inte kört pushups alls på två månder. (Eller jo några tricepspushups på ett styrkepass för några veckor sedan där jag helt plötsligt klarade av att genomföra alla på tå!) Jag orkade typ ingenting idag och trots att det inte var i närheten av ett armypass om man ser till antal så dog jag nästan. Först gjordes någon variant av stående planka (alltså på händer istället för på underarmarna) där man flyttade händerna sakta bakåt och sedan framåt igen, tricepspushups och sedan samma sak om igen en gång till. Lite vila och sedan stående planka med snabba benlyft följt av breda pushups. Och sedan om igen. De där stående plankorna fick det på något mystiskt sätt att svida i överarmarna.. Usch vad jag fick lida för min mallighet. Jag kom ganska snabbt ner på jorden kan man säga :) Dags att börja öva pushups i alla dess former inför höstens armypremiär!

Efter styrkelåten blev det massa konditionslåtar igen. Och sedan två styrkelåtar på slutet. Först ben och rumpa, vilket kändes rätt onödigt då de musklerna ju jobbade i princip hela tiden genom alla hopp och grejer. Därefter mage (of course) innan stretchen. Svettig och ganska trött ändå gick jag och stretchade i 15min medans mamma duschade. Bäst att börja direkt så jag inte jag glömmer bort mina löften..

Just det; passet hölls inte umohus som planerat eftersom "det är blött i gräset". Vadå? Är folk så rädda för att bli lite blöta? Kom och kör lite army camp i ösregn får ni se!

(Under passets gång kom jag på att jag nog ska höra med de gruppträningsansvariga om de inte skulle tycka att det vore kul om jag kom och körde ett army training-pass någon gång under julen. Jag tycker det skulle vara hur kul som helst att se hur mycket vila och jävlaranamma det finns i Arvikas tränande befolkning!)

Det finns hopp!

I förmiddags sprangs ett snabbdistanspass. Efter 2km uppjogg som, eftersom det var lätt nedförslut en stor del av sträckan, gick snabbare än normalt sprangs 6km snabbdistans i 4:27-tempo. Oftast när jag kollade låg jag runt 4:20-tempo, men lite backar saktar ju ner det hela något. 2,3km nedjogg och totalt 10,3km i 4:45-tempo och då var det ändå lätt uppför på slutet. Vad hände kan man ju undra. Jo, man blir fartblind och det jag upplevde som jättelångsamt och lagomt nedjoggstempo visade sig vara runt 5-fart. Coolt.

Om nån timme ska jag testa Body Attack för första gången i mitt liv. Det är dessutom utomhus så det kan bli intressant. Spännande att se om det är så jobbigt och kan konkurrera med armyn som vissa säger. (Fast med tanke på min icke existerande armyform (är väl ganska exakt 2månader sedan jag sist körde ett armypass, tur att det snart är höst!) kan det nog bli jobbigt så det räcker!)

Latmask

Jag vet inte om det är skogsluften, överkonsumtion av kakor/bullar/rabarberpaj eller något annat, men jag blir alltid så extremt trött och lat när jag är i Arvika. Visserligen har regnet öst ner (surprise) hela dagen vilket inte direkt gör mig mer motiverad, men idag finns inte en endaste liten gnutta sug efter att springa. Inte efter att träna överhuvudtaget. Så jag låter latmasken vinna och tar mig en extra vilodag. Alldeles säkert välbehövligt och nyttigt, definitivt det rätta idag. Så jag återgår till att överkonsumera godsaker och slappa med min bok. Rätt najs det med.

Mitt vackraste värmland

För mycket vin blev det ja. För mycket drinkar och för mycket shots också. Förmycket av det mesta kan man säga. Är stället tråkigt får man liksom liva upp det hela lite. Sporta i form av att lyckas få så många gratisdrinkar som möjligt. Riktigt underhållande sport det där.

När jag vaknade i morse mådde jag således inte helt topp. Fruktansvärt dåligt är en bättre beskrivning. Och efter att ha irrat runt i lägeneheten och försökt komma på vad för kläder och saker jag kunde tänkas behöva med mig kom jag tillslut iväg och bort till centralen. På grund av nån spårutbyggnad var det buss mellan Göteborg och Trollhättan. Inget man ser fram emot när man är megabakis direkt, men jag överlevde utan missöden och även tågresan resten av hemvägen gick ok trots att jag åkte baklänges.

Halv sju var jag hemma och efter att ha ätit lite kantarellpaj som fanns i kylen (förövrigt det första jag åt sedan frukosten om man bortser från en snickers och en påse bilar) var jag bara tvungen att få uppleva lite värmländsk skog. Jag sprang rätt ut bland stenar, rötter och lera och insåg hur stor skillnad det är på värmländsk och göteborgsk skog. Så mycket mer på riktigt här!

Ut ur skogen och in på mysigaste grusvägen. Det luktade häst, antiflugmedel (som man har på hästar), gräs och sommar. Jag mötte en häst och ryttare och blev sådär fånigt glad. Jag sprang fram längs grusvägen med Thåström och Marcus Krunegård i öronen och blev nästan tårögd av allt det fina.

Mitt vackraste värmland.

Mera sommar

Ute är det sol och varmt men jag sitter fast inne på ett av jobben. Klockan fem är jag dock fri och då tänker jag gå raka vägen hem, byta om till springstassen och springa en kort återhämtningsjogg (ett minikort långpass i lite högre fart i gassande sol och kuperad terräng igår). Därefter lite snabbstretch, dusch och mat. Sen får jag besök av ett gäng snygga tjejer och det kommer drickas rosé i stora mängder är jag rädd.

Massa prat och umgänge först, sedan en tur ner på stan för att kolla in partylivet. Var ju alldeles för länge sedan jag var ute, så det är verkligen dags nu!

Balans i livet!

Sommarmorgon

Prick klockan åtta startades klockan och benen började springa. Redan från början kändes att det inte skulle gå att stoppa benen idag. Att det inte skulle gå att vara lydig och hålla ett låg innan-frukost-tempo med en puls under 70%. Kombinationen vila och en stor godispåse måste vara bra för mina ben helt enkelt.

Idag behövdes ingen karta. Ingen ryggsäck heller. Och inte så långärmade och långbenta kläder.

46 minuter senare stoppades klockan och benen slutade springa. En piggare, gladare och kanske lite mera solbränd Andréa studsade upp för trapporna och in i duschen. Insmörjd med solskyddsfakor 12 och en stor frukost senare är jag nu redo för en dag på klipporna. Ska bara fixa hummusmackor med fetaost och soltorkade tomater. Och brygga en kanna kaffe.

Ha en underbar dag, det ska jag!

Lite vardagslycka

♥ Imorn är jag ledig!
♥ Imorn ska det bli sol!
♥ Imorn ska jag åka till havet!

(Och självklart ska jag springa!)

Improvisation!

Jag skulle ju träna core idag om ni minns. Det blev inte riktigt så. Eller jo, på sätt och vis, men ändå inte. Någon minut efter att passet egentligen skulle ha börjat fick vi reda på att ordinarie instruktör inte skulle komma av någon anledning och JAG fick hoppa in och köra passet. Tillägas bör att jag aldrig har intruerat core innan. Efter en halv sekunds betänktetid sa jag såklart ja. För även om de flesta som var där även skulle köra cykeln efteråt så är det ju tråkigt att ställa in.

Eftersom all min cykelmusik är ihopmixad i en enda lång låt var jag lite orolig över hur det skulle funka, men jag hittade en skiva där varje låt fanns för sig. Improviserade ihop ett core on-pass (stationsbaserad core) och fick köra utan headset eftersom det krånglade och antingen var heldött eller bara brusade. Kanske inte mitt livs bästa pass direkt, men med tanke på omständigheterna blev det ok. Jag kände mig allmänt snurrig, ostrukturerad och med noll ordförråd men jag hoppas deltagarna blev lite trötta i mage och rygg iallafall. (Själv fick jag ju gå runt och peppa och korrigera istället för att träna, men det gör inte så mycket.) För ett kontrollfreak som mig är det verkligen en utmaning (men otroligt nyttigt och givande) med improvisation som denna.

Cyklingen då? Jo, något återhämtningspass blev det ju inte direkt. Med en halvgalen instruktör är det lite svårt :) Men det var kul och jag kan leva med att jag kommer vara halvdöd imorn. (Råkade även köra lite benstyrka innan coren också när jag ändå var på gymmet så tidigt)

Nu ska jag hämta mer mat, skulle kunna äta hur mycket som helst känns det som!

Mera bra

Jag kom på ytterligare en bra grej till gårdagens lista: På lördag ska jag ta hem lite trevligt sällskap, dricka rosé och kanske dansa lite. Natten lång förhoppningsvis. Fast problemet är att det numer inte finns några roliga ställen att dansa på. Bara samma tråkiga (dåliga) musik överalllt. Var är alla bra popklubbar/synthklubbar som fanns för några år sedan?? Finns ju inte en endaste kvar nästan. Och skulle det mot all förmodan finnas är det ofta 18-års gräns och då känner man ju sig gammal som gatan typ..

Aja, får fundera ut nåt bra. (Typ stanna hemma och dansa i mitt lilla bo eller strunta i att musiken är dålig och ha kul ändå.)

Nu ska jag sticka iväg för lite core och cykel. Var längesedan jag cyklade för någon annan och eftersom jag tyckte benen kändes så slitna igår passar jag på att byta ut återhämtningsjoggande mot återhämtningscyklande. Jag ska iallafall försöka hålla intensiteten nere, men när man väl sitter där kan det ju bli svårt. Tur att det är (vilo)onsdag imorn.

Punktform

• Ett skitkasst backpass är sprunget
• En jättegod broccolisoppa är påväg ner i magen
• Jag jobbar hela tiden just nu fram till lördag
• Jag är ledig från söndag till torsdag eftermiddag
• Jag är trött på allt regn i den här stan
• Jag får snart åka hem till skogen och solen

Jag såg en bullis när jag sprang till skatås (och en älg i skogen) och blev barnsligt glad!!

Kompromiss

Innerst inne är jag en latmask. Jag älskar exempelvis att sova och jag rör mig i princip noll i min vardag (förutom nu är jag jobbar med gamlingar och rör mig nästan konstant). Fast jag försvarar mig själv genom att tänka att jag inte behöver röra mig, att jag behöver ta det lugnt, sova och vila för att hinna återhämta mig mellan träningspassen. Lite ligger det såklart i det, men jag skulle nog inte ta skada av att röra mig lite mer. (Fast nu när jag tänker efter rör jag mig kanske mer än många andra ändå.. iallafall på sommarhalvåret då jag cyklar till och från jobbet och sånt. Fast det är ju inte så långt kanske..)

Idag var latmasken väldigt ihärdig och ville verkligen inte springa långpass. Inte springa alls faktiskt. Hellre äta godis i soffan ochkanske se nån film på sin höjd. Så blev det nästan också, men i sista stund lyckades jag övertala honom (jag tänker att det är en han, honor är inte lata) att gå med på en kompromiss; först lite spring sen godis. Istället för de 20-22km som var planen bestämde jag att hälften så långt men i ett lite högre tempo fick räcka idag.

Nu, 10,7 km i ett ganska behagligt (pyttelite jobbigare än behagligt, men absolut inte snabbdistansjobbigt) 5:11-tempo är det bara dusch och middag mellan godiset och soffan. En rätt bra kompromiss.

Halvdöd

Jobbade till nio igår. Idag börjar jag sju. Jag är helt slut efter att 1. jobbat igår, 2. kommit i säng lite för sent, 3. sovit dåligt och 4. tänkt på hur mycket stressigare det är att jobba helg. Hur tänkte de när de bestämde att man bara ska vara 3st på samma arbetsmängd på helgen?? Inte alls förmodligen. Det är ju inte bara det att vi blir trötta och stressade, gamlingarna får ju både vänta längre och mindre av vår tid.

Men imorn är jag ledig. Då ska jag sova!