Så himla nöjd men ändå så surt

Jag förstår mig ärligt talat inte på min kropp. Här har jag känt mig jättemycket ur form och träningen har gått jättedåligt. Så springer jag 10 min (!!!) snabbare än förra året!! Hur gick det till liksom?! Men ändå. När jag kollade klockan i mål (första gången sedan innan abborrebacken) och såg att den stod på 2:38 nånting höll jag på att börja grina. Både av glädeje och förvåning över att det gått så snabbt, men också för att jag var så sjukt nära silvermedaljtiden. Efter att ha hyperventilerat lite som vanligt och fått i mig lite energi gick jag bort till aftonbladets tält och kollade den exakta tiden. 2:38:30. 31 ynka små sekunder från att ha fått en silvermedalj istället för brons! Jag är så himla nöjd och stolt över mig själv men ändå så fruktansvärt irriterad på de där små sekunderna! Kanske är dags att börja kolla klokcan även närmare mål.. Den längre versionen kommer imorn. Ikväll gör jag inte många knop. Äter pizza, smörjer in benen med linement och ligger ner typ.

Uppdate/förtydligande: Alltså, jag har inte kommit trea. Den som vinner får ju såklart guld, sen får alla som springer under 2:38 (2:15 för herrarna) en silvermedalj istället för den obligatorsika bronsmedaljen som alla andra som springer får. Nä, fram till 3:e plats är det en bit (typ en halvtimme) :)